Tre saker att börja med.
- Du får reagera på mer än ett sätt.
- Ett besked behöver bli begripligt i vardagen.
- Du bestämmer över din berättelse.
En diagnos kan ge språk för något gammalt men också förändra hur du ser på dig själv. Du får ta tid att förstå beskedet.
Det viktigaste först.
En diagnos kan ge språk för något gammalt men också förändra hur du ser på dig själv. Du får ta tid att förstå beskedet.
Ett besked behöver landa
Du kanske väntat länge och ändå inte vet vad du ska känna. En förklaring kan skapa lättnad samtidigt som du funderar på sådant du inte fick hjälp med tidigare. Det finns ingen skyldighet att omedelbart känna tacksamhet, sorg eller en ny säker identitet.
Förklaring är inte hela din person
Diagnosen kan beskriva vissa mönster men berättar inte allt om dina erfarenheter, värderingar eller relationer. Var uppmärksam på om du eller andra börjar tolka varje handling genom ett enda ord. Du får behålla sådant i din berättelse som inte passar en förenklad mall.
Be om en översättning till vardagen
Fråga vad bedömningen innebär för stöd, anpassningar och eventuell behandling. Ett utlåtande blir inte automatiskt en fungerande plan. Be om besked om vilka kontakter du tar själv, vad vården gör och vem som kan svara på nya frågor.
Du bestämmer hur du delar informationen
Fundera på vad du vill att andra ska förstå innan du berättar. Det kan vara hjälpsamt att säga vilken förändring du önskar och inte bara meddela diagnosen. Du behöver inte berätta för alla eller svara på alla följdfrågor för att beskedet ska vara giltigt.
Så här kan det kännas i verkligheten.
Det här är erfarenhetsnära exempel, inte kriterier och inte ett påstående om att alla upplever samma sak.
- Du kan känna lättnad nu och sorg för den du var som barn.
- Du kanske undrar hur du ska veta vad som är du och vad som är diagnosen.
Vad kan du göra redan nu?
Ta med frågor som kommer efter återkopplingen.
Fråga vem som hjälper med stödet i vardagen.
Välj person, syfte och gräns för samtalet.
När det är svårt att hitta orden.
Du behöver inte läsa upp det ordagrant. Se formuleringarna som en startpunkt.
Jag försöker fortfarande förstå beskedet och behöver att du lyssnar innan du förklarar det åt mig.
Vad blir nästa steg för stödet i vardagen, och vem ansvarar för det?
Vad händer om du söker hjälp?
Fråga mottagningen som gav beskedet om bedömning och uppföljning. Sök andra stödvägar utifrån de behov som finns.
Om det här gäller någon du bryr dig om.
Lyssna på vad beskedet betyder för personen. Undvik att både förneka det och förklara hela personen med diagnosen.
Frågor människor ofta fastnar i.
Måste jag känna lättnad?
Nej. Du får behöva tid och flera samtal för att förstå vad beskedet betyder för dig.
Kan jag fråga om bedömningen igen?
Be mottagningen förklara det du inte förstått och hur du kan få svar efter besöket.
Måste jag berätta på jobbet eller i skolan?
Tänk igenom vilket stöd du önskar och fråga vad som krävs för aktuella insatser. Alla personliga detaljer behöver inte ingå i första samtalet.
Vad om närstående inte tror på beskedet?
Be dem lyssna på vad du behöver i stället för att göra diskussionen till en omröstning. Du kan också fråga vården hur bedömningen kan förklaras.
Det här vill vi att du tar med dig.
- Du får reagera på mer än ett sätt.
- Ett besked behöver bli begripligt i vardagen.
- Du bestämmer över din berättelse.