BUP – vad händer när ett barn eller en ungdom söker hjälp?
BUP är specialistpsykiatri för barn och unga. Vägen in och exakt arbetssätt kan variera mellan regioner.
Första kontakt eller remiss
Beroende på region och situation kan vägen gå via egen kontakt, annan vård, elevhälsa eller remiss.
Ett exempel: Du kan fråga: Hur söker vi hjälp för ett barn i vår region, och vilken verksamhet gör den första bedömningen? Det är inte säkert att samma väg gäller som för en annan familj.
Bedömning av behov
BUP försöker förstå symtom, funktionsnivå, familj, skola, utveckling och säkerhet för att bedöma vilken hjälp som behövs.
Ett exempel: Beskriv både svårigheter och sådant som fungerar: Barnet orkar ibland träffa en vän men kommer inte iväg till skolan. Barnets egen bild är viktig även om ni vuxna uppfattar det annorlunda.
Behandling eller vidare utredning
Insatser kan se olika ut beroende på problem och ålder. Vården ska förklara plan, mål och uppföljning.
Ett exempel: Fråga: Vad är målet med den hjälp ni föreslår, vem kontaktar oss och när undersöker vi om det fungerar? Be personalen förklara ord ni inte förstår.
Barnets röst är viktig
Barn och unga ska få information som är anpassad till ålder och mognad och möjlighet att komma till tals.
Ett exempel: Berätta om barnet hellre vill skriva, rita eller ha hjälp att formulera sig. Fråga hur barnet får utrymme att berätta och hur information delas i just er situation.
Det här kan du förbereda.
- Barnets egen beskrivning, om barnet vill och kan berätta.
- Exempel på vad som fungerar och blir svårt hemma och i skolan.
- Frågor om delaktighet, sekretess och kontaktvägar.
Frågor att ställa.
- Hur får barnet komma till tals?
- Vem samordnar kontakten med skolan om det behövs?
- Vilken hjälp finns under väntan?
Om du väntar eller fastnar.
Be om tydlig information för både barnet och er vuxna: nästa kontakt, ansvarig verksamhet och vart ni vänder er vid förändringar. Fråga skolan och vården vad de kan bidra med i väntan; utgå inte från att information överförs automatiskt.
Så kan det se ut i vardagen.
Exemplen är skrivna av Tankefull för att visa möjliga situationer och formuleringar. De är inte insamlade patientberättelser eller individuella bedömningar.
Barnet säger nästan inget under besöket
Du blir orolig att personalen inte kommer förstå hur svårt det är hemma.
Så kan du säga: Hemma berättar barnet mer. Kan vi hitta ett annat sätt för hen att beskriva det, och kan jag ge några konkreta exempel utan att tala för hen?
Ett möjligt nästa steg: Prata med personalen om hur barnet kan komma till tals. Tystnad i ett visst möte är inte hela bilden av vardagen.
Ni vuxna beskriver olika problem
En vuxen ser oro hemma medan skolan berättar att mycket fungerar där.
Så kan du säga: Vi märker olika saker i olika miljöer. Hur kan vi hjälpa er få en samlad bild?
Ett möjligt nästa steg: Samla observationer var för sig utan att först tvinga fram en gemensam förklaring. Barnets egna erfarenheter behöver också höras.
Familjen hänvisas till en annan verksamhet
Ni förstår inte vem som nu förväntas ta kontakt.
Så kan du säga: Vem ska vi kontakta, hur gör vi det och finns det något ni behöver skicka vidare?
Ett möjligt nästa steg: Skriv ned nästa steg och fråga hur ni ska agera om barnet mår sämre medan ni försöker ordna kontakten.
Om du bara gör en sak efter att ha läst.
Skriv ett vardagsexempel och fråga barnet vad hen själv vill att en vuxen ska förstå.
Vanliga frågor om den här vägen.
Är första besöket ett prov barnet ska klara?
Nej. Det handlar om att förstå barnets behov. Berätta gärna i förväg vad som kan göra mötet lättare.
Måste barnet och vuxna tycka likadant?
Nej. Beskriv att ni har olika bilder och be om hjälp att förstå skillnaderna. Barnets röst behöver få plats.
Kan barnet prata utan att en vuxen sitter med hela tiden?
Fråga mottagningen. Hur samtal och information ordnas beror bland annat på ålder, mognad och situation. Lova inte barnet en viss form av sekretess utan att personalen har förklarat den.
Behöver familjen vänta utan stöd?
Fråga vilka vägar som finns under väntan, vem som ansvarar för uppföljningen och vad ni ska göra vid försämring. Tankefull kan inte bedöma hur brådskande ett barns behov är.