Tre saker att börja med.
- Ge barnet begriplig information om sin vardag.
- Frågor får komma flera gånger.
- Ansvaret för stöd ska stanna hos vuxna.
Om att tala om sjukdom, separation eller en stor förändring på ett sätt som ger barnet utrymme för egna frågor.
Det viktigaste först.
Om att tala om sjukdom, separation eller en stor förändring på ett sätt som ger barnet utrymme för egna frågor.
Förbered vad barnet behöver veta nu
Försök skilja mellan vuxnas hela problem och den del som påverkar barnets vardag. Vad kommer förändras, vad vet ni och vad vet ni inte? Det gör det lättare att ge begripliga besked utan att barnet behöver ta emot alla detaljer eller bära ansvar för hur de vuxna mår.
Använd ord barnet kan fråga vidare om
Säg det viktiga så tydligt och enkelt du kan. Försök undvika omskrivningar som kan göra det svårare att förstå vad som faktiskt hänt. Barn kan behöva höra samma sak igen eller ställa en fråga som vuxna inte väntat sig. Lämna plats för att ni kan prata mer senare.
Lyssna efter barnets egen oro
Det barnet funderar på kanske gäller hämtning, mat, skola eller om någon fortfarande finns till hands. Svara på den frågan utan att tolka den som att barnet inte förstått allvaret. Du kan också säga att du inte vet än och berätta hur ni ska försöka ta reda på svaret.
Ta stöd för själva samtalet
Be relevant vårdpersonal, elevhälsa eller annan verksamhet om hjälp att prata åldersanpassat när det behövs. Den vuxnes ansvar ska vara kvar hos vuxna. Barnet behöver veta vem som går att fråga och hur vardagen ordnas, inte få uppgiften att hålla ihop familjen efter beskedet.
Så här kan det kännas i verkligheten.
Det här är erfarenhetsnära exempel, inte kriterier och inte ett påstående om att alla upplever samma sak.
- Du kan vilja skydda barnet genom att inte säga något alls.
- Du kanske blir osäker när barnet börjar leka direkt efter ett viktigt besked.
Vad kan du göra redan nu?
Vad behöver barnet veta om sin vardag?
Vem kan barnet vända sig till efter samtalet?
Säg att frågor får komma igen.
När det är svårt att hitta orden.
Du behöver inte läsa upp det ordagrant. Se formuleringarna som en startpunkt.
Det här kommer påverka vår vardag. Jag ska berätta det vi vet, och du får fråga nu eller senare.
Jag är ledsen, men det är inte ditt ansvar att göra mig glad. Vi vuxna tar hjälp.
Vad händer om du söker hjälp?
Fråga den verksamhet som känner till situationen om stöd för ett åldersanpassat samtal. Vid vårdbesök kan frågor förberedas i förväg.
Om det här gäller någon du bryr dig om.
Försök hjälpa de ansvariga vuxna hålla samtalet begripligt. Ställ inte krav på att barnet ska trösta de vuxna eller reagera på ett visst sätt.
Frågor människor ofta fastnar i.
Behöver jag säga allt på en gång?
Nej. Börja med det barnet behöver förstå nu och ge möjlighet att fortsätta samtalet.
Vad om barnet inte frågar?
Visa att du finns tillgänglig och återkom lugnt. Tystnad säger inte säkert vad barnet tänker.
Får jag visa att jag är ledsen?
Du kan vara ärlig med din känsla och samtidigt visa att det är vuxna som tar ansvar för stöd och praktiska frågor.
Vad om jag inte vet hur det blir?
Säg vad du vet och vad som är osäkert. Försök lova en kontakt eller uppföljning i stället för ett utfall du inte kan garantera.
Det här vill vi att du tar med dig.
- Ge barnet begriplig information om sin vardag.
- Frågor får komma flera gånger.
- Ansvaret för stöd ska stanna hos vuxna.